Håkan Jönsson måste vara jorden lyckligaste människa.

Tänk att det finns någon som arbetar och forskar i världens mest intressanta ämnen - etnologi och mat/måltider. Tänk att den otroliga kombinationen finns! Jag önskar att jag kommer få hålla på med något liknande i livet. Kanske att läsa en termin i Lund vore en start...?



Tio tankar om mat, av Bodil och Håkan Jönsson
Du skall inte vara Nigella Lawson: Hon som menande slickar sås från fingrarna när hon berättar om det härligt förbjudna i att när barnen somnat äta kall bakpotatis med smör direkt ur kylen. Inte heller skall du vara machokocken Bill Buford: Han som styckar helstekta grisar med sabel. Du skall inte ens vara folkhemsvarianten av densamme: Han som visar upp sig vid grillen när syrenerna slagit ut med experimentellt marinerad flintastek.
Nej, enligt Bodil och Håkan Jönssons nya tankebok Tio tankar om mat är det Muminmamman som gäller. Mat är rytm. Du skall genom lugn närvaro och god planering ge
din familj omsorg, närvaro och meningskänsla.
Dagens utmaning är inte att slakta, plocka och koka sina egna höns. Dagens utmaning är att lösa ekvationen mat och tid.
Det är den dubbelarbetande Muminmamman på gränsen till nervsammanbrott som är bokens målgrupp.

Låt maten styra tiden, inte tiden styra maten! Gör inte tilllagningen till något abstrakt! Släpp kraven! Skölj ur bunken direkt när du är klar! Ha ett förråd av hackade örter i frysen! Gör pannkakor tillsammans med barnen: ”som kinderäggsreklam fast i verkligheten.”
Det handlar om att vända samma fiskpinnar varje tisdag utan att få ett nervöst sammanbrott, eller för den delen en smäll på käften. Precis som författarna torrt konstaterar anges en kvinnas misslyckande i köket ofta som utlösande faktor för det gräl som sedan slutar i polisanmälan och akutmottagning. Mat och rytm innebär för vissa att regelbundet studsa mellan spis och knytnäve. Men så går det naturligtvis inte till i Mumindalen.
Jag minns när min lillasysters blodsocker rasade med ljusets hastighet och mamma bröt ihop i tårar och självförakt ute i köket.
Det var skamfyllt. Fruktansvärt skamfyllt.

”Bli inte som jag”, brukade hon sammanbitet säga, syftande på att jag skulle lära mig den här mystiska matlagningsförmågan som hon själv inte hade.
”Varför måste det där med mat vara så viktigt?” sa hon de gånger hon kände sig mer rebellisk: ”Att man inte bara kan ta något piller.”