Vad skulle jag göra utan er? Ni som alltid finns där när man vill skratta, skrika, gråta, fika, fnittra, bli onödigt full, spendera hela lördagen på sofflocket, skvallra, shoppa upp lönen, okynnesfrossa i gräddbakelser, spy upp sin ångest och oro, leva! Ni som alltid svarar klockan 2 på lördagsnatten, ni som alltid hjälper mig med skjuts (mitt körkortslösa åbäke), som alltid hittar den där luckan i det annars alltid så fullspäckade schemat för en latte, som liksom jag fnyser & rynkar på näsan åt hemska felstavningar och alltför underliga outfit's (hur tänker stackarna?!), ni som aldrig ser problemen utan möjligheterna. Ni som aldig behöver fråga så mycket, för ni förstår ju ändå.
Jag ägnar även en tanke till er som funnits i mitt liv men inte gör det längre av olika anledningar. Vänner, riktiga vänner som jag glidit ifrån eller brutit med.
Livet förändras, och det gör även människor. Tur, är väl det, även om det är tråkigt ibland. Även om avsked ibland kommit lite abrupt och plötsligt är även väl avslut nödvändigt ibland, antar jag. Flera av er tänker jag mer på, anrda mindre. I vissa situationer önskar jag att jag handlat annorlunda, andra inte. Och i vissa fall, hade det varit omöjligt. Visst hade vi roligt, när det begav sig. Men det var då och då var vi andra än vad vi är idag. Man skall inte gråta över spilld mjölk.
Tack ni som finns, och ni som funnits!
xxx luutra
1 kommentar:
Undrar vart jag tillhör?? =(
Skicka en kommentar