Har man väl en gång börjat...

Jag lovar att inte kladda ner mig fullständigt, och jag vill understryka redan så här i början av inlägget att detta inlägg faktiskt legat och skräpat i min "bloggmaterial-mapp" länge, men åh vad jag någon gång hade velat göra en riktig utter, och inte bara ha det latinska namnet för det här underbara, underfundiga och av mig högt älskade lilla djuret.

Kan ni tänka er en person som älskar uttrar så pass mycket att man faktiskt skrider till verket och med bläck och en söderbiten underläpp gör slag i saken och pryder kroppen med det lilla djuret? Jag är personen. Vad som gör det hela ännu mer märkligt är att vi faktiskt är fler (nåväl, några fler...) faktiskt! Här kommer några exempel, vissa bättre än andra:

När jag blundar ser jag min egna uttertatuering framför mig. Stilig, smidig hängandes i vattnet, precis uppstannad efter ett smäckert simtag. Runt; ett par vattenbubblor för att närmare illustrera att djuret liksom "hänger" i vattnet, precis redo för att svepa vidare. Lite som uttern i bilden här nedanför!

Jaja... Någon dag blir just min min lilla utter av i alla fall!

Kroppskonst.

Såklart har vi pratat om det länge, men det blev ändå något av en riktigt "spontanare" idag när vi hade en timma till övers inne i stan. Motiven var giva sedan innan, och stället kan jag varmt rekommendera. Nu är vi mycket nöjda båda två, och alldeles så där nytatuerade att man bara går runt och kikar på handleden hela tiden och ler. Min sitter ganska högt upp på höger handled, och Robin Johnny Cash citat hamnade centrerat på vänster underarm. 

Här bidde det! Drop in och allt! Och dessutom fick vi paketpris ;)

Robins allra första...

Fast han spelade stencool såklart.

Min när den var färdig.

Robins när den var färdig...

...och på oss båda två såklart!

Det är ju det här med tatueringar...

... jag och tatueringar är lite av en hatkärlek. Jag vill ha dem, men jag vill kunna dölja dem. Jag vill inte ha dem men jag vill kunna visa upp dem för hela världen. Men vet ju, efter några år på nacken att man skall tänka efter noga innan. Min första lilla Volvo-tatuering är ett ypperligt exempel på dels något riktigt korkat, men också på något riktigt dåligt gjort. Idag är den blek och har flutit ut så pass mycket att jag inte tror det skulle krävas mer än 2, kanske 3 laserbehandlingar innan den är helt borta. Men samtidigt så har den ju på något knäppt vis blivit en del av mig! Knasigt.

Tatuering nr två då. Full, skissade den själv och lät en svarttatuerare göra det hela på en fest. Även där; "Bra tänkt Julia"! Trots detta har jag aldrig ångrat min lilla lutra lutra, eftersom det lilla utterdjuret är en del av mig och på något vis har blivit ett sorts alter ego genom åren. Tatuering nummer tre var lika puckad som nummer ett, eftersom jag gick tillbaka till samma kvinna. Jag bad om ett par blommor och en koikarp, och tja... Det bidde lite kluddigt ogräs i olika färger och något som mina vänner INTE kallar koikarpen, utan "sillen". Mycket försmädligt. Den sista gången jag gjorde en tatuering, alltså gång nummer fyra, så gick jag till ett ordentligt ställe där de gjorde allt för att rädda min sill och mitt ogräs, för hand. Resultatet blev helt okej, men har såklart förändrats genom åren. Färgerna bleknar och linjerna flyter ut lite. Så här ser den ut idag. Ja, just det. När jag ändå skulle göra om min utter/sill/trädgårdsland så valde jag att lägga till ett R och ett W. Mycket vågat men också mycket betydelsefullt. (Jag flår inte, det är tejprester från elektroder som fasen inte går bort hur man än skrubbar och duschar.)

ps) Så kan ju ni flundra vidare på varför jag skrev det här inlägget just nu.