Okej.

Djupt andetag och köra igång med dagen. Hemtenta, promenad, möte, bussen, föreläsning. Cykla hem. Sova. Precis som jag sa. Men nu menar jag det. Det finns ingen tid att klappa ihop nu. Det får vi ta om... Sex veckor och två dagar. Då finns det utrymme att ligga och stirra i taket och fundera över meningen med livet. Men inte nu.

Om framtiden.

Jag sover med mobilen under kudden och duschar med den på toalettlocket. Idag skall de höra av sig, och jag har lite ont i magen samtidigt som jag undrar vad jag har gett mig in på. Skall det vara så här på den här modellen?

Summa summarum.

Jaha ni. För att få ordning på layouten här på bloggen var jag nu tvungen att radera de senaste 37 inläggen. 37 inlägg. Borta. Puts väck. Problemen är fortfarande inte lösta med redigeringssidan men layouten är i alla fall som vanligt. Nu skall jag gå och öppna en öl, fortsätta hata bloggen, fortsätta ha mensvärk och fortsätta ha uppsatsångest.

Att göra...

Idag måste jag läsa (och helst bli färdig med) dessa böcker. Trevlig söndag? Nja..! Ingen av dem är sådär våldsamt rolig heller, om man säger så.

INSOMNIA.

Blinkande ikoner på skrivbordet som säger till mig att program behöver uppdateras. I bakgrunden rumlar tvättmaskinen och på övervåningen ligger en sovande Robin. En lampa är tänd i huset, förrutom det är det helt svart. Ute och det också helt svart, men tillvaron i natten lyses ändå upp av gräshoppornas ljud. Det är härligt med sommarnätter tycker jag. Varmt och behagligt, lite fuktigt men ändå friskt.
Jag är sömnlös och väntar på att få sova. Jag tror det kommer ta en halvtimma till innan jag kan gå och lägga mig.
Tills dess skall jag kolla lite mail, uppdatera de där förbenade programmen och dricka té. Att té skulle få mig att somna är egentligen ett skämt, men kanske kan det få mig i någon sorts stämning. Jag klunkar och vi får se.

Alltså, det här var ju inte roliga nyheter. Inte roliga nyheter alls. Fuck it.

LONDON. Att äta två kebaber i veckan kan vara livsfarligt fett. Bara en kebab innehåller ett vinglas av matolja, varnar forskare.
Det är Hampshire Scientific Service i Storbritannien som undersökt fetthalterna i olika snabbmatsrätter. I den nya forskningsrapporten varnar man för att en enda kebab innehåller dubbelt det dagliga rekommenderade fettintaget. En kebab innehåller ett vinglas matolja, enligt forskarna.
Äter du två kebaber i veckan ovanpå en redan ohälsosam diet, kan det leda till en hjärtinfarkt inom tio år, enligt experten Denise Thomas.
– Det höjer kolesterolvärdet, säger Thomas till Daily Mirror.
En diet rik på frukt och grönsaker kan dock neutralisera effekten av kebaber, uppger Thomas.
Forskningsledaren Jen Green undersökte 150 olika snabbmatsrätter.
– Kebab var värst i vårt test, säger Green.

Wierd stuff.

Alldeles konstigt i mitt huvud, måste få sova. Natti, natti. Imorgon blir en bättre dag.

B-huvudstad och B-uppsats.

Jag lever. Nästan. Jag har fått skrivit en del idag. Jag ser ljuset. Eller inte. För jag har redan ångest över allt som skall påbörjas sekunden efter att jag går ut ur seminariesalen på måndag. Och när b-uppsatsen är färdig är det raka vägen tillbaks till jobbet, dit jag inte egentligen vill. Jag vet, jag får inte skriva såhär men jag kan inte låta bli. Fasen, vad allt känns hopplöst just nu.

Och hur sjutton skall dessa två sakerna kunna klämma ihop under maj? Ush, vad har jag satt mig i...

From the nose.

Idag står jag och lagar min middag utan att dra på munnen. Det skall bli fläskgryta med rotsaker, och jag hackar grönsaker julienné och orkar knappt bry mig när jag sätter den vassa kniven från Fiskarns' i pekfingernageln, otäckt nära fingret.

Jag styckar upp min rimmade fläskbål och erbjuder katten svålen, men hon tackar ointresserat nej på samma sätt som jag vet att jag kommer göra om någon timma. Grissvålen är tjock, oljig och blekt grisrosa. Istället får jag skära upp svålen i strimlor. Jag övervägen en stund att ställa mig och laga en buljong av allt det där, men ångrar mig i samma sekund som jag minns hur de brukar bli med mina buljonger, nämligen stående i frysen tills man får kasta efter ett år.

Soppan är färdig och ställs till att puttra någon halvtimma. Jag har satt mig för att plugga, men jag är lika inspirerad som jag var när jag satt här imorse. Jag ligger ganska bra till och det är en ovan känsla, kanske är det det? Jag måste, gråta, skrika och ha panik för att kunna prestera?

Jag vet att det är fint väder ute och att jag borde gå ut. Jag bord likaså vika tvätten och ganska klä på mig något annat än mina sovshorts och den stora randiga tröjan. Det var nämligen exakt dessa kläderna jag hade när jag steg upp i morse, och risken är stor att Robin noterar mitt icke-klädbyte och opponerar sig emot att gå klädd i samma kläder en hel dag som man sovit i natten innan. Eller så struntar jag i att byta kläder, och förklarar att jag helt enkelt kan sova i den i natt igen, lika gärna.

Jag noterar också att ni inte är lika många längre. Besöksantalet sjönk ordentligt när solen och värmen kom. Suck. Bara 21 som lyssnar till min klagosång idag. Mitt i ångesten är det ju bättre att veta att ni är många. Det får mig att känna mig som en martyr, på något sjukt sätt. "Oj, vad synd det är om mig. Ojoj."

Klockan är kvart över 7. Det ger mig en timma att försöka styra upp allt här hemma innan R kommer. Sedan skall jag sitta och peta i soppan och efter det gå och dra täcket över huvudet. Glömma omvärlden. Glömma skola, jobb, måsten. Suck. (igen)

Poängen med att låtsas.

Ha en bra kväll (och en riktigt bra baksmälla imorgon), alla ni som är ute och njuter av påskaftonsnatten! Nu kryper jag till kojs.

Remind me.

Färdigpluggad för idag, får vi väl säga. Tentapressen börjar göra sig påmind och jag ser fram emot nästa helg - om man säger så. Den här gången skall vi ha muntlig tenta och egentligen så känns det ganska bra, men jag har en hel drös med saker kvar att läsa. Suck.

I ugnen står min vegetariska lasagne och väntar på att bli uppäten. Imorse blev det som sagt fet frukost och jag är inte det minsta sugen för tillfället. Trots att det luktar så gott i hela huset!

Tänker på nästa vecka och försöker låta bli att få magknip. Imorgon skall jag in till stan och sitta fram till 3-tiden, efter det blir det hem till mamma. Hon skall hjälpa mig med en text som jag har problem med. Haha... Läxhjälp. Hrm. Dagarna efter det kommer bara innefattas av att läsa, läsa, läsa och läsa - med andra ord lär jag inte ha så mycket spännande att rapportera om här den närmaste tiden. Har jag tur så blir bussen sen någon dag så kan jag berätta om det.

Vädret har varit kasst idag, lika bra det. Jag har ingen tid att sitta ute och glo nu ändå. Just nu längtar vi till maj istället, den 12:e för att vara bestämt. Då styr jag och Robin våra kosor till Berlin, äter gott och njuter av våren på sydligare breddgrader. Alltid något att fantisera om, i all tentaångest.

Ut i tomma intet.

Gråter framför datorn. Äter chilifrikadeller till frukost, på ett aggressivt sätt. Räknar sidor i böcker och kompendier och inser att detta går inte. Ida har precis påminnt mig om att det är mindre än en och en halv vecka kvar till tentan och jag har så mycket ångest att jag inte vet vad jag skall göra. Plugga, kanske. Haha. Eller bara vänta på den berömda väggen som kommer emot mig i en rasande fart. Nästa termin är det jag som går en kurs i studieteknik. Gaah!

(Förresten så undrar jag fortfarande vad allt folk gör här. Kan inte någon vänlig själv lämna en kommentar och berättar vad den plötsliga rusningen beror på?)

Annan stor sorg.

På väg till föreläsningen i tisdags så förlorade jag ett örhänge. Jag tror inte att folk vet hur mycket jag älskar dessa örhängen. De är underbara med små ugglor och jag får alltid komplimanger för dem. ALLTID! >.<
Nu har jag letat på nätet efter gamla kollektioner från Pilgrim och ingen har dem. Det är nog bara att inse, aldrig mer vacker i uggleörhängen. Skit också. Skall vi hoppa?

Ångestpölen hallå?

Förvirrad. Osäker. Rädd. Lite grann i alla fall.

Vad gör man när allt ställs på sin spets? Vad gör man när man börjar vackla? Vad gör man när man helt plötsligt inte är så himla säker längre? Vad gör man när tvivlet blir för stort?

Ush. Det här känns inte alls bra. Egentligen känns det jättebra, men ändå känns det jättefel. Istället för att sitta här och kryptiskt nattblogga (det gör man när man inte vågar sätta ton på sina ord) så borde jag försöka sova. Men det går inte, för tankarna snurrar runt om mest hela tiden och huvudet bara fortsätter banka. Det har det gjort sedan klockan 4 i eftermiddag, och minst 2 månader innan dess. Treo och Ibumetin hjälper inte, hur gärna jag än hade velat.

En dessertoholics bekännelser.

Jag sitter inlindad i min fina 25-års present från mamma, en muterad sjal som mer påminner om en pläd och då fyller båda funktionerna. Den är underbart mjuk och så vacker. För tillfället agerar den "pläd".

Vad gör jag uppe då? Tja. För tillfället bloggar jag och äter inlagd mat. Lite grukor och lite ägg, en sillbit och ops, nu tog syltlöken visst slut. Man skulle kunna tycka att jag hade haft bättre saker för mig, men det har jag inte. Därför sitter jag i ett tomt mörkt hus och äter inlagda grönsaker. Till dessert blir det skogsbärsyoghurt.



Robin höll precis på att glida iväg in i sömnen när jag tröttnade och reste mig upp. "Vägen till en vacker kropp är inte att tröstäta", sa han och klappade lätt på mig. Han vet så väl om att mina matvanor inte är de bästa. Vi tar dagen som exempel:




Morgon: 1,5 dl apelsinjuice (att skölja ner all medicin jag för tillfället äter)
Mellanmål - Ingenting
Lunch - Ingenting
Mellanmål - 1 skiva skinka och senap.

Nu har klockan hunnit bli 6 - då vaknar min alltför sega mat-klocka och börjar ringa hysteriskt. "Vi måste äta Julia, vi måste äta", ringer den högt. "Vi måste ta igen dagens alla förlorade kalorier - med en gång!" (Och mer där till, tillägger den, fast lite tystare.

Och så börjar vi, jag och matkloackan, att ta igen de förlorade kalorierna. Först äter vi middag, kyckling i ugn med ris och currysås med äpple och lök. Ganska magert, såsen var gjord på kall yoghurt men jag skall samtidigt erkänna att riset var jasminris. Plus, minus NOLL.

Efter middagen blir jag rastlös, nu måste jag få tag i socker. Inget socker finns i huset. Jag knaprar 82% mörk choklad och blodapelsiner och GRÅTER. Kommer på idén att göra chokladbollar. Gör dem men glömmer att äta dem, för nu minns jag istället all julmust som står i förrådet. HALSA. Hittar lite vinägerchips och äter en näve men slutar ganska snabbt, det var ju socker jag ville ha och inte fett.. Äter ytterligare en skiva skinka med stark senap och bestämmer mig för att gå till sängs istället, och glömma sockersuget på den vägen.
Rullar i sängen. Robin slumrar och jag strirrar i taket. Minns plötsliga, jag har inlagda saker i kylen! Rödkål, syltlök och gurkor! Det är sött!

Så nu är jag lugn igen, med slightly dåligt samvete. Meh, vad fan. Det blir en ny dag imorgon. Syltlöken är ändå slut, det finns inget kvar att gråta över.

Suck.

Åh, älskade kattskrälle vad jag saknar dig...

Än en gång.

Nu skall det få göra lite ont.

Detta är den sista bilden tagen på Curry. Det var sommar och jättevarmt, och katterna låg ute och solade i gräset. Jag drack kaffe och höll på med bröllopsplanering. Minns att jag gick förbi när jag hämtat posten och blev glad för att mobilen låg i fickan. Självklart har de inte samma pose som när jag såg dem, de har alltid haft en tendens att byta så fort man halar fram en kamera. Så även denna gång.
Men den är speciella ändå, för det är min sista bild på Curry.


Nu skall det göra ännu mer ont.

Sista gången jag och Robin såg Curry var i bilen, på väg hemmifrån. Han satt i vägkanten vid det gamla stationshuset och kisade mot solen. Robin blev lite till sig, "Titta, Curry!". Så långt han har gått! (Egentligen bara 200 meter, men som husse blir man stolt ändå när man inser att katten egentligen är en liten tiger som är ute och vandrar i reviret)
Vi saktade in och passerade. Jag minns att jag tyckte att han var dum som satt där i vägkanten, så nära alla bilar som passerar.
Det var sista gången vi såg honom.

Ni skulle vara två för alltid.

Blue days and black nights

Skit, jävla skit.

Igår ringde en gubbe från Falkenberg och dillade om att hans granne hittat en katt som liknade Curry i ett träd. När jag försökte fråga honom saker om den upphittade katten så verkade han inte kunna svara på mycket. Istället bad jag om att få telefonnumret till grannen som tydligen plockat ner katten från eken, och idag fick jag pratat med honom. Allt tyder väl egentligen på att det inte skulle vara Curry, det är för långt bort och dessutom så hittades katten i juli. Jag försöker ställa in mig på att det inte är Curry. MEN. Grannen fick se bilder på Curry, och han är praktiskt taget övertygad om att det är samma katt. Fan, säg inte så!
Suck. Han skulle åka ut till sommarstugeområdet där katten hittades imorgon, och titta en gång till. Katten bor tydligen i gubbens farstu nu.

Två gånger har det ringt folk och frågat om jag saknar en katt. Det gör lika ont varje gång. Jag har fortsatt sätta upp lappar överallt men inget napp på det.
Nu när jag egentligen bara skall fokusera på skolan så sitter jag istället och tänker på katten. Det är svårt att sluta hoppas. Blä.

Efter regn... BAAAH!!

Det blåser kallt där ute. Robin är fortfarande borta, jag får väl ringa honom snart. Flera samtal att ringa. Längtar efter sängen. Längtar efter att få vara själv.

Jag har matplanerat för den här veckan, vilket skulle inneburit att jag och Robin borde ha åkt och handlat idag. Vad gör det, känns det lite som. Vi har speghetti i skåpet, falukorv i frysen och en jäkla massa tomater i kylen. Kanske en hemmgjord tomatsås?
Igår när R åkte med det svarta lilla knyttet så ställde jag mig och lagade mat. Ingen var hungrig, utan möjligtvis Dixie. Jag gjorde kotletter i ugn i tomatsås, på en bädd av tunnt skivad potatis. Jag kryddade med fänkål, oregano, söta chilifrukter, olja fr Karpathos och timjanhonung från Kavalla. Såsen blev god men jag var fortfarande lika deppig. Just nu vill jag ingenting.

Jag tror jag behöver struktur. Hur får man det? Jag har ont i halsen, ont i axel och plågas fortranade av svidande munsås (som jag alltid gör när jag blir förkyld). Man kan undra hur många av mina 20 läsare om dagen som kommer tillbaks imorgon. Ibland blir jag nästan irriterad på er. Allvarligt talat. Jag bloggar om mat, katter och att jag i perioder mår skit. Hur upplyftande kan det vara? Ni är minst lika psykiskt rubbade som jag, om inte värre, kan vi där med slå fast.

Nu får jag väl ta mig en kopp te innan jag ringer mina viktiga samtal. Crash n' die.