Jag säger bara - fan vad hett....

Gud vad jag älskar Robin. Även om jag inte frivilligt skulle erkänna vilken tekniknörd jag är, så darrar jag i smyg när fräcka saker är inkopplade på fräcka sätt och blinkar med sina fräcka lampor.

I förbifarten nämnde jag igår att jag ville börja använda min lilla dator, och inte bara förvaran mina bilder där. Ett trådlöst internet finns det inte plats för i budgeten nu, men allvarligt, jag måste väl kunna få surfa på den hemma? Hallå?
Var vill jag sitta då? På flera ställen, självklart. Nere i kontoret kan jag lika gärna hänga med min gamla trasiga klumpeduns, har man en lappis skall det kännas att man har en lappis. Framförallt när den är så söt som min. Och nej, ja sa inte att jag BARA ville sitta i fotöljen. Jag vill kunna sitta i kontoret också, för jag vill kunna titta på båda skärmarna. (Jag har nämligen sett riktiga datornördar, och dom har flera skärmar. Hett.)

Och hepp! Här sitter man nu, mitt i valmöjligheternas bäck, med laptopen i knät och vatten upp till midjan. Och jag är såååå nöjd.

Och inte nog med detta. Har man världens bästa honey eller har man?
Min stora högtalare fick offra sig när lillebror kom och hämtade sitt enligt mig åtråvärda soround-system som bott hos oss i ett halvår. Vilket helt plötsligt för mig innebar att gamla Bettan nere i kontoret blev stum. Inte för att hon sagt så mycket innan, men oj vad tyst det blev där nere.
Nöjd som jag var satt jag och bodde in mig där nere med mina två skärmar. Kastade en lite menande blick på en Robin som torkade den sista svetten ur pannan och som äntligen fick resa sig ur mina dammråttor under skrivbordet. "Nu saknas bara högtalare här nere, eller hur Robin?!"
Och vad göra han om inte plockar fram nya fina högtalare ur förrådet, "dom här köpte jag till dig innan din gamla dator gick sönder". Min fina älskade tålmodiga Robin. Som aldrig ger sig, utan sitter kvar och knappar på sakerna till dom fungerar. Till skilland från mig, som skrikande och gråtandes rusat iväg och lämnat det sjunkande skeppet sedan länge. Dom låg fortfarande fina och orörda i sin mattsvarta kartong.

Det är kärlek. Det är bara att konstatera, vägen till mitt hjärta går via dyra grafikkort, snygga ljudsystem och kraftfulla processorer.
Ok, lite via magen då också.





xxx, luutra