Jag brukar inte skriva alltför privata grejer i bloggen och försöker alltid "krypta" till det när jag måste få ur mig något men det tänker jag inte göra nu. Här kommer mitt tillkännagivande:
Jag har århundradets sämsta chef.
Att inte tycka likadant som sin chef är inget konstigt utan snarare full normalt, framför allt i besparingstider. Chef är alltid chef och kollegor är alltid kollegor och det är så realtionen skall se ut enligt mig. Är man chef så har man till uppgift att vara "the bad guy" i vissa situationer och då måste man också kunna hantera det. Som anställd har man till "uppgift" att om inte hålla med, men i alla fall respektera chefens beslut i vissa frågor.
Dock har jag ett stort problem med att bli behandlad som en mindre vetande snorunge - någon som man inte behöver informera och inte behöver föra en dialog med. En chef har fullständigt missat poängen när man tror att det är fullt okej att leverara beslut och förklara dem med "att det är bara så", eller ännu värre; "därför att jag säger det". Hur ser man på sina medarbetare då? Som en skock dumma får? Om man tror att vara chef är samma sak som att bara få bestämma är man ute och cyklar.
Sedan när skulle människor bli mer förstående inför neddragningar av sina tjänster när chefen är av den bestämda uppfattningen av att ingenting behöver förklaras - de anställda skall bara finna sig i sin situation och hålla tyst? Vad hände med tron på sin arbetsgrupp? När slutade kommunikation vara nyckeln till ett gott samarbete? När gick vi tillbaks till feodalsamhället?
Priset till århundradets minst kompetenta enhetschef går alltså till...
******* ********!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar