Det är ju det här med tatueringar...

... jag och tatueringar är lite av en hatkärlek. Jag vill ha dem, men jag vill kunna dölja dem. Jag vill inte ha dem men jag vill kunna visa upp dem för hela världen. Men vet ju, efter några år på nacken att man skall tänka efter noga innan. Min första lilla Volvo-tatuering är ett ypperligt exempel på dels något riktigt korkat, men också på något riktigt dåligt gjort. Idag är den blek och har flutit ut så pass mycket att jag inte tror det skulle krävas mer än 2, kanske 3 laserbehandlingar innan den är helt borta. Men samtidigt så har den ju på något knäppt vis blivit en del av mig! Knasigt.

Tatuering nr två då. Full, skissade den själv och lät en svarttatuerare göra det hela på en fest. Även där; "Bra tänkt Julia"! Trots detta har jag aldrig ångrat min lilla lutra lutra, eftersom det lilla utterdjuret är en del av mig och på något vis har blivit ett sorts alter ego genom åren. Tatuering nummer tre var lika puckad som nummer ett, eftersom jag gick tillbaka till samma kvinna. Jag bad om ett par blommor och en koikarp, och tja... Det bidde lite kluddigt ogräs i olika färger och något som mina vänner INTE kallar koikarpen, utan "sillen". Mycket försmädligt. Den sista gången jag gjorde en tatuering, alltså gång nummer fyra, så gick jag till ett ordentligt ställe där de gjorde allt för att rädda min sill och mitt ogräs, för hand. Resultatet blev helt okej, men har såklart förändrats genom åren. Färgerna bleknar och linjerna flyter ut lite. Så här ser den ut idag. Ja, just det. När jag ändå skulle göra om min utter/sill/trädgårdsland så valde jag att lägga till ett R och ett W. Mycket vågat men också mycket betydelsefullt. (Jag flår inte, det är tejprester från elektroder som fasen inte går bort hur man än skrubbar och duschar.)

ps) Så kan ju ni flundra vidare på varför jag skrev det här inlägget just nu.