Ibland är saker som egentligen är så lätta, så svåra...
Det ligger där djupt inne och gror, gror ett svart hål av förtret och nervositet, och uppfyller de omedventa tankarna. Lösningen är ofta så enkel, och trots det vill man inte ta tag i det.
I det här fallet handlar det om en dumdristig och naviv gärning, som egentligen inte var meningen att såra eller uppröra, men ändå gjorde. Dagarna går och livet går vidare, men ändå gnager det. Vad är det som gnager? Tankar och samtal reder ut, och redan innan steget mot lösningen är tagen känns bördan lättare. Varför är det ibland så svårt att be om ursäkt?
Varför är stolteheten så stark? Inte ens när man är redo att be om ursäkt vill man egentligen uttala orden, trots att man vet att det är det rätta. Och visst vill man säga, "men du gjorde ju så!".
Peka på den andra och lätta skulden från sig själv. "Du sa ju också!"
Och visst, jag har inte 100% fel. Men kanske måste jag först erkänna mina egna fel innan du kommer dig för att erkänna dina. Och kanske är min offensiv din chans att få andas. Jag skall ge den chansen, och trycka min stolthet ner i hålet, hårt och bestämt. Inte ge efter, inte vika.
Tänk att bara samla sina tankar, utbyta ett par meningar - och skriva ett par rader - kan hjälpa så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar