Crash är en storslagen film som kom 2004 och är ressigerad av Paul Haggis. I filmen syns många stora namn och skådespelarinsatserna är många gånger fantastiska. Tunga namn i rollistan är tex Matt Dillon, Sandra Bullock, Ludacris, Ryan Philippe, Don Cheadle och Brendan Fraser.
Handling
Filmen utspelar sig i Los Angeles och handlingen cirkulerar kring ca 10 invånare av olika nationaliteter, hudfärger, samhällsklasser och kulturer. Varje människa stöter i filmen på vardagsrasismen, antingen utövar den själv eller utsätts för den, och i vissa fall både och. Dessa människors livsöden vävs sakta men säkert ihop till ett. Alla männsikor spelar en lika viktig roll i filmens handling och man kan inte säga att det finns någon direkt huvudrollsinnehavare. Vi har det rika vita överklassparet, den svarta kriminalkommisarien, den mexikanska låssmeden, den svarta filmregissören, den persiska butiksinnehavaren och den vita unga polisen.
Handlingen knyts i slutet samman där flera av dem möts vid en otäck bilolycka där de tvingas stå över sina fördomar när livet står på spel.
Filmens betydelse
Filmen blev när den kom mycket omskriven och diskuterad. Ämnet är viktigt och det är inte ofta den här typen av rasism får så stort utrymme på vita duken, kanske är den mer tydliga rasismen lättar att göra film på och är kanske mer tacksam i en biosalong?
Crash nominarades vid Oscarsgalan 2005 till bästa film, bästa manus och bästa filmredigering och vann i kategorin bästa film, kanske någon otippat. Detta hjälpte filmen som är gjord på en ovanligt liten budget trots de tunga skådespelarnamnen, att visas världen över. Jag tycker att Crash är en mycket viktig film att se för alla och jag har hört att den visats i många skolor. Detta är jättebra då det är viktigt att människor får se hur fördomar kan förstöra så mycket.
Vad tycker jag?
När jag ser filmen Crash så fylls jag av ilska och besvikelse, men också av hopp. Filmen hanterar ett svårt ämne, rasism i vardagen och vad det kan innebära för hur vi människor tacklar olika situationer. Här ligger inte fokusen på den typ av rasism som man kanske först och främst tänker på när man hör begreppet, utan visar tydligt på hur alla människor har fördomar om andra människorgrupper, hudfärger och kulturer. Framför allt så visar filmen hur människor som är utsatta för rasism själva ofta har fördomsfulla åsikter om andra folkgrupper och på så sätt ta ut bitterheten över den orättvisa behandlingen de själva utsätts för på andra människor.
Nationen USA bygger på mångkultur i en betydligt större utsträckning än vad de flesta andra länder i världen gör. Det började med att de vita européerna utvandrade och sedan förde afrikanerna till den nya kontinenten som slavar. Därefter så har människor från hela världen emigrerat till USA, ofta i hopp om arbete och karriär. Många kommer från Asien men även många sydamerikaner har kommit till landet för att finna ”den amerikanska drömmen”.
Detta har gjort att USA är ett land där det är många kulturer och människor som skall samsas om samhället. Fortfarande är den vita amerikanen normen, även om verkligheten faktiskt inte ser ut så. Jag tror att rasismen får en extra skjuts på grund av de amerikanska vapenlagarna och den amerikanska inställningen till vapen och rätten att försvara sig. Våld föder våld, så är det bara. Även filmen Crash snuddar vid ämnet vapen och amerikaner vid flertalet tillfällen, ibland verkar det nästan oundvikligt när man pratar om rasismen i USA. Kanske går dessa problemen hand i hand?
Det ständiga behovet att med vapen vilja försvara sig själv och sin familj är en ond spiral som bara den amerikanska senaten kan få stopp på.
Filmen hanterar kanske den vanligaste men framför allt farligaste typen av rasism, den vardagliga. Jag tycker att man skall passa sig noga för att acceptera den här rasismen som många gånger kan verka oskyldig men långt ifrån är det. Vår totala bild av andra människor och kulturer ser ut som ett pussel där varje bit är viktig. Ett skämt, ett öknamn eller en kommentar kan verka oskyldig i sitt sammanhang men om man lägger bitarna i vårt totala pussel där alla bitarna samlas till en helhet är det lättare att förstå hur viktiga vardagssituationerna är.
I pressade och komplicerade situationer blir människor trångsynta och kan välja att förklara saker som brott och orättvisor med hudfärg och nationalitet.
Jag tror att alla människor måste stanna upp när fördomarna tar överhand, vi har inte rätt att döma efter orimliga förklaringar och måste börja se människor som just människor, inte vita, muslimer och afrikaner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar