Jaha. Då var det såhär man skulle fira sitt 500:e inlägg. Genom att inte ha något vettigt att säga. Aha. Där ser man...
Inne i sovrummet ligger Robin och har ont i sitt öga. Imorse fick han en gran i ansiktet och kom hem, ledsen och röd i ögat. Under dagen och kvällen har det bara blivit värre och jag blir inte förvånade om vi får ta oss till akuten imorgon bitti. Arg och besviken lämnade han en bra film här framför tv'n för ett tag sedan och gick in och la sig. Ögat har runnit och svidit hela dagen nu, stackars min honey.
Själv är jag livrädd. Imorgon (om det inte blir akuten hela dagen) så måste jag ta mig i kragen och göra DET. Blunda, andas - och kliva rätt ut. Samtidigt är jag rädd för svaret - snälla säg inte nej!
Dagarna går. tick tack. Ingenting händer och jag förvandlas mer och mer till en sur liten bitter kärring som bara vill spy på skiten. På dig, dig och dig. Framför allt på två av er. Du som gjorde så att jag vaknar med oroliga höstlöv i magen varje morgon och på dig som jag är så trött på... Så trött, så trött, så trött... Ju mer jag tänker på dig desto mer inser jag att vägen är enkelriktad och backen är paj. Hallelujah! Det lite trista faktum jag insett är det att det inte spelar någon roll om jag ställer mig framför er och skriker, skriker mig blå. För ni har inga öron och kan inte höra mig. För ni finns egentligen inte.
Ändå vänder jag ansiktet ner i kudden och skriker - skriker så ingen hör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar