I timmar har jag suttit och gråtit nu, och jag tror inte tårarna kommer ta slut idag. Det som var så väntat kom ändå som en chock. En liten, liten bit av mig trodde och hoppades forfarande att någon skulle ringa och säger; "Er jäkla katt stryker omkring här, kom och hämta honom innan vi gör oss olyckliga på gnällspiken". Det var inte det de ringde och sa.
Just nu vet jag inte riktigt vad jag skall göra. Jag känner mig trött, maktlös och otroligt deppig. Robin messade och frågade om han skulle komma hem från jobbet, men jag sa nej. Curry kommer inte komma tillbaks mer för det. Jag är oändligt tacksam för att någon ringde och berättade i alla fall. Nu vet jag att jag kan sluta vänta för han kommer ändå inte sitta där på uppfarten när vi kommer hem på kvällarna. Han kommer inte väcka oss mitt i natten genom att rassla med sladdarna på golvet och han kommer aldrig mer störa mig genom att kliva på tangentbordet när jag pluggar. Om jag bara fick hålla honom en enda, sista gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar