Katt #2

Idag har vi haft finbesök här några timmar på eftermiddage. Busan "The Baouze" (streetname) har varit här. Husse är i staterna och Bus kände sig kanske ensam. Ibland släpper jag in katten, för hon är inte en sådan där katt som tar saker förgivet. Med jämna mellanrum i flera år har hon då och då kommit in till oss, sovit på soffan eller ätit upp de andra katternas middag. Det är lugnt tycker jag. Det tycker visserligen inte Dixie.
När Busan skall komma in i huset så måste man bjuda in henne, och inte ha för bråttom. Man måste hålla upp dörren, ganska länge och säga hennes namn fint till henne där hon sitter på uppfarten. Man måste ge henne betänketid. När Busan tänkt klart så kommer hon. I sakta mak, trots att hon vet att matskålen där inne i full. Så när hon fått ätit, sovit en stund och skrämt upp Dixie så är det bra. Då sitter hon vid dörren och stirrar på en så att man skall öppna dörren. Inte jamar, för det kan hon inte, men det behövs nämligen inte. För det finns ingen som kan stirra så stint och uppfodrande på en som Busan kan. "Öppna dörren... Öppna dörren säger jag till dig!" Och då öppnar man dörren - fortare än någonsin.