Ja, det var verkligen kärlek vid första ögonkastet när jag och Robin såg den utanför mataffären en vårdag för två år sedan. "Nämen! Vad är det här?!", utropade vi i munnen på varandra och tvärnitade i gruset vid den lilla bilen. Vi tittade på den länge. Inte större än en skolåda var den. Eller, det kändes så i alla fall där den stod och blänkte i solskenet bredvid en stor stads-suv. Både jag och Robin kunde blunda och riktigt se oss själva i den, gärna med små skinmössor och goggels. Kanske kunde Dixie åka med, och ha goggels även hon? Jo, det passade fint i bilden. Dixie skulle ju såklart åka med. Man skulle kunna åka på mysiga picnickar i vårvärmen, och på sommaren skulle bilen vara perfekt för en tur till Öland. Åh, vilka vackra bilder som målades upp för våra näthinnor! Plötsligt fanns inga andra bilar i världen - den här lilla skolådan var den enda för oss!
Sedan dess har jag i perioder googlat galet mycket på "fiat 500 veteran". Den lilla brum-brumbilen producerades av Fiat från sent 50-tal till tidigt 70-tal, men det är modellerna från den första hälften av 60-talet som är de riktigt fina exemplaren. Självklart är den ovanlig, något som såklart bara gör den mer åtråvärd. Och dyr att köpa, och opraktisk. Men det spelar egentligen ingen roll - för någon gång i livet har vi lovat oss att vi skall vara ägare till en roströd Fiat 500. Annars lämnar vi inte jordelivet lyckliga, någon av oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar