Vi delar upp detta blogginlägget i två delar. I det första försöker vi göra upp med allt det där jobbiga och i det andra försöker vi se framåt. Okej? Jag måste göra så, innan jag går i tusen bitar (kanske några fler).
Ångest. I Grekland omgavs jag av småkatter. Småkatter som var glada, och när jag kom hem möttes jag av en ledsen, smått hysterisk sak. Jag och Robin försökte tänka till. Tyvärr gick det inte så bra. Hem kom vi med ett svart litet knyte som vi hoppades skulle göra den stora ledsna gladare igen. Han fick namnet Frank - och hade en stark inverkan på oss alla tre. Den stora fräste, vände på klacken och gick ut. Robin var glad. Jag började gråta. Frank var bara liten, glad och naiv på småkkatters vis.
Nu har jag gråtit tre dygn i sträck och imorse gick det inte längre. Dixie sov inte med mig längre och saknaden efter Curry bara växte och växte.
Frank fick åka hem idag. Jag är fortfarande ledsen. Robin är inte glad längre. Dixie har kommit hem. Jag måste nog börja indentifiera mig som en-katts-ägare. Jag skall skriva nya lappar och tapetsera Särö och Kullavik med dem.
Innan bröllopet tänkte vi på bröllopet. Efter bröllopet tänkte vi på Grekland. Curry fanns där hela tiden, men det fanns liksom inte utrymme att vara ledsen och klappa ihop. Det gjorde det nu. Jag borde vara lycklig. Hösten är på antågande, Robin har nytt jobb, jag skall börja skolan. Vi är nygifta och har precis kommit hem från vår bröllopsresa. Varför kan jag då inte låta bli att sitta och stirra ut genom fönstret och bara lipa? Just nu känns det som om det aldig kommer ta slut. Hur FAN kan det bli såhär av en liten försvunnen katt-stackare?
Jag skall bearbeta fast på ett annat sätt nu. Rätt sätt. Inte försöka släta över, knipa ihop och skaffa ett litet svart knyta som skall få leka subsitut. Har jag verkligen gjort rätt? Nu saknar jag inte en katt, utan två. Plus att jag har en olycklig make i soffan.
Jag vet att jag gjorde rätt. Jag gjorde fel från första början och nu har jag rättast till misstaget. Kan man kalla ett litet lurvigt knytte för misstag? Fel av mig - igen. Frank kommer hitta en ny ägare, kanske en sådan som inte tittar på honom och hela tiden bryter ihop.
Fel tid och fel plats. Jag borde ta mig i kragen och gaska upp mig. Sluta deppa och tänka på allt som jag måste fokusera på. Skolan, framtiden, huset, Robin. Och Dixie. Och mina lappar: mitt sista rop ut i mörkret. Kanske finns det någon som vet?
Imorgon. Ringa lärare och kolla på angående introduktionen. Försöka krya på mig från förkyldningen. Börja läsa min kurslitteratur. Ringa tandläkaren. Ringa Husläkarna i Billdal. Boka tid. Saker måste göras här hemma. Finns det tid över så städar jag förrådet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar