Hemma någon annan stans.

Nu åker jag in till stan. Jag har egentligen inte alls någon lust, jag har suttit och pillat med min systemkamera hela dagen och hade väl helst förtsatt med det, men men... Jag antar att de där 8900 kronorna CSN sätter in till mig varje månad innebär att de tycker att jag skall göra något i "return"... Suck.

Nu är det plugg och sedan introduktion som gäller. Borst tänderna och försöka peppa till lite. Måste verkligen komma i gång nu. Bye bye.

Mat att äta och platser att se.

Det finns alltid massor av restauranger som man vill besöka men här är min fyra-lista över ställen som jag har lovat mig att besöka nu under 2012. Från billigt till dyrt.

Norda är Marcus Samuelssons (Aquavit i New York) nya krog placerad i det gamla Posthuset vid Centralstationen. Öppnade 27 januari och skall vara farligt bra med nordiska smaker. Nästa ställe, Familjen, är Kock och Vins systerkrog med rejaäl mat med svenska och franska toner. Bra priser och skön stämning, verkar det som. Strömmingsluckan på Magasinsgatan har jag sprungit förbi några gånger, och älskar man strömming så är ju detta ett måste. Till saken hör att jag och Robin har drömt om en strömmingsbil i stan i flera år, och fantiserat om hur man skulle öppna en. Långa miner när Strömmingsluckan uppenbarade sig där på min favoritgata i stan. Proviant, den sista på min lista, ligger på Sprängkullsgatan och serverar spanska pintox, tänk er en blandning mellan smörrebröd och tapas. De skall tydligen också ha en bra takterass som de skall försöka ha öppet året runt. Den röda kon i entren är deras signum, och tittar nyfiket ut genom dörren på förbipasserande.

Fågel till middag.

Igår lagade jag en kyckling som jag blev inspirerad till av en veckomeny jag hittade hemma hos farmor. De får sin mat hemleverarad, i princip färdiglagad, av ett företag som heter Kitcken Wiz som ligger här i Billal. Nu hade jag ju bara namnet på rätten, så jag fick utgå från det när jag komponerade min egna variant som jag ändå tror är ganska lik orginalet. Kycklingen är enkelt men god, i det här fallet är det faktiskt tillbehöret i form av en råkostsallad som är själva höjdpunkten. Riktigt bra!

4 port

Ingredienser:

4 kycklingklubbor

1/2 King Solo vitlök

curry

cayennepeppar

salt, peppar

hackad bladpersilja

1/2 King Solo vitlök

1 gul lök

matgrädde

1 msk mango chutney

curry

spiskummin

torkad paprika

salt, peppar

en nypa socker

rivna morötter

smalt hackad spetskål

riven ingefära

rapsolja

vitvinsvinäger

saften av en halv citron

salt, peppar

Gör såhär: Grilla kycklingen i ugnen tillsammans med kryddor och vitlök i ca 30 minuter eller tills kycklingen är färdig. Gör råkostsalladen under tiden och ställ den i kylen för att dra åt sig smakerna.
Hacka löken och fräs den tillsammans med vitlök och persilja i en stekpanna med hög kant. Lägg i kycklingen och häll på grädde, kryddor och mango chutney. Låt stå och puttra på spisen en kvart, koka ris under tiden och servera sedan till.

The lions roar.

she plays a tune for those who wish to overlook

the fact that they’ve been blindly deceived

by those who preach and pray and teach

but she falls short and the night explodes in laughter

but don’t you come here and say i didn’t warn you

about the way your world can alter

and oh how you try to command it all still

every single time it all shifts one way or the other

and i’m a goddamn coward, but then again so are you

and the lion’s roar, the lion’s roar

has me evading and hollering for you

and i never really knew what to do

Vår och Neon.

I vår fortsätter förra årets modetrend med starka neonfärger och accenter. Jag gillare det här skarpt. Enkla snitt och starka färger tillsammans med smala blåjeans eller jeansshorts, det kör vi på! Det övre collaget visar två par brallor, en tröja och en fin väska från Gina Tricot. Snyggt och plånboksvänligt för oss studenter!

Grekland 9 juni!

Den nionde juni bär det av till Grekland för att fira min och Robins tioårsjubileum, eller vad man skall kalla det. Vi träffades i gymnasiet när jag var 16 och Robin 18 år och det var 2002. Nu, tio år senare, tyckte vi båda att det var värt att uppmärksammas med en vecka i vackra, fantastiska Grekland.

Valet föll på Kefalonia, en ö i jonsika öriket som jag var på när jag var åtta, nio år gammal. Jag minns inte så mycket men Kefalonia verkar ha sina trogna fans. På Kelfalonia hittar man Myrthos, stranden som rankas som en av de fem bästa i hela Grekland, den otroligt vackra fiskebyn Fiskardo där jag och Robin har lovat varandra att dricka skumpa på kajkanten, vackra underjordiska droppstensgrottor, havsskoldpaddor och grön härlig natur. Jag tror Kefalonia blir superbra för vårt firande. När vi var på Karpathos hyrde vi en scooter hela veckan, men där här gången slog vi till på bil. Kefalonia är en stor ö och då blir det nog bäst med bil. Nu längtar vi!

(Den första bilden föreställer Myrthos, nummer två och tre fiskebyn Fiskardo, nummer fyra stranden Foki och den femte vårt hotell där vi skall bo.)

Moonless night.

Stor gäsp. Jag har sovit som en stock hela natten och har inte ett dugg dålig samvete för att klockan är fem över tio och jag precis har klivit upp. Nu skall jag duscha, dricka kaffe och börja bocka av lite saker som måste bli gjorda innan jag åker in till stan för min introduktion i Västsverige genom tiderna som börjar ikväll klockan 18:00 på Humanisten. Skall bli kul.
Återkommer om en stund, har flera inlägg i huvudet som måste ut genom fingrarna, ner på tangenterna och publiceras här. Ha det fint så länge!

Den sämsta av de bästa. Och knappt det... (Recension)

I Götebog finns det fem restauranger med en stjärna i Guide Michelin. Det är Kock och Vin, 28+, Basement, Fond och Thörnströms kök som alla har varsin utmärkelse i den prestigefyllda guiden.

Här om veckan besökte jag en av dem, Fond, för att äta lunch. Jag hade aldrig varit där innan. Jag måste faktiskt säga att jag blev väldigt besviken. Visserligen rörde detta sig om en lunch för 135 kronor och det ser förmodligen inte likadant kvällstid, men ändå. Att gå besviken från en omtalad och uppmärksammad restaurang som Fond, det är illa.

Först och främst gillade jag inte den skandinaviska och minimalistiska inredningen. Teak, glas och mörklila. Nope, det är inget i min smak.
Vidare så var servicen helt okej, Ida fick mineralvatten istället för stilla, men det upptäckte de själva och rättade till. Båda beställd köttbullar till lunch, och här börjar det riktigt tråkiga. Köttbullarna var hårda och smakade inte speciellt mycket, den kokta potatisen var i helt samma stil som den som serverades i bamba när jag var liten, pressgurkan var inte pressad utan snarare misshandlad till oigenkännerlighet och den bruna såsen var... Ja, svensk brunsås. Lite bättre än Blå Bands. Kort sagt kan jag säga om köttbullarna, att de inte smakade hälften så bra som de för 65 kronor på Wasa Källare, Wasa Allés lillasyster. Salladen vi fick innan maten bestod av lite ruccola sallad, två röda paprikabitar, lite kall kokt qinoa och mycket olivolja. Den hade jag kunnat vara utan. Brödet var gott men inte märkvärdigt på något sätt.

Krögare och köksmästare Stefan Karlsson valsade omkring bland gästerna för att kontrollera hur maten smakade och skapade en lite halvtryckt stämning i den redan inte alls för skojfriska matsalen. Kul att se honom i "verkliga livet" men jag fick ändå en känsla av inspektion.

Skall jag lyfta fram en positiva aspekter med Fond så kan jag säga att det var trevligt att "måltidsdryck" ingick i priset, det vill säga öl och mineralvatten. Det är allt mer sällan det gör det i de redan dyra lunchpriserna inne i Göteborgs innerstad.

Sammanfattat: inte prisvärt någonstans, tråkig mat som jag inte hade velat bli serverad om den så kostade hälften så mycket, trist och stel inredning samt i mina ögon otroligt överskattat, även om detta bara rörde sig om en enkel köttbullelunch. Har man en stjärna i Guide Michelin så duger inte det är på långa vägar. Jag kommer inte tillbaka.

Mumsbitar från filmens värld...

I filmen Katinkas kalas som recenseras här nedan så är det ett himla tjat (eller skall jag säga återkommande samtal...?) om ett par auberginerullar som skall serveras på middagen. Värden är mäkta stolt över dessa. Jag blev nyfiken och hittade receptet på filmens hemsida. Visst låter det smarrigt? De är, precis som regissören, från Georgien. I Ryssland hamnade jag och lillasyster på just en georgisk restaurang där vi åt lammgrytan från himmelriket. Och då känns det som om dessa rullar säkert också är prima, eller hur?

Nigvzit Badrijani (Auberginerullar)

Ingredienser
3 auberginer
1 hackad gul lök
1 msk majsolja
2 dl, ca 100 g, valnötter malda i mandelkvarn eller grovt stötta i mortel
2 tsk malen torkad koriander
½ tsk gurkmeja
1 krm kajennpeppar
1 pressad vitlöksklyfta
2 tsk vitvinsvinäger
salt
ca ½ dl vatten
1 kruka färsk hackad koriander
1 kruka hackad slätbladig persilja
kärnor från ½ granatäpple (kan uteslutas)

Tillagning
Skär auberginen i 1 cm tjocka skivor på längden. Lägg ut dem i en skål med vatten och salta. Krama ur, skölj och torka av dem efter en halvtimme. Stek skivorna i olja och lägg dem åt sidan. Bryn löken i olja. Blanda valnötterna med kryddor, vitlök, lök och vinäger. Späd undan för undan med vatten tills det blir en tjock smet. Rör ner örterna och smaka av med salt. Bre tjockt med smet på ena halvan av varje aubergineskiva och vik över den andra. Arrangera auberginerna på ett fat och strö över granatäppelkärnorna.

Nu så.

Kulturkrockar på bio.

Igår var jag och Robin och såg Katinkas kalas på bio. Udda och väldigt smal film som kändes riktigt sevärd. Jag har hållt utkik efter den länge, eftersom Allt om mat skrev om den i ett nummer förra året. Handlingen...:

Katinka är curator, hennes gäster jobbar också i konstvärlden eller med film och musik. Samtalen kring det somriga festbordet ute i trädgården kretsar kring allt från Cristos förpackningskonst till HBO-serier medan gästerna mumsar en trendriktig Mellanösternbuffé med auberginerullar, valnötsröror strösslade med djupröda granatäpplekärnor och kryddiga kycklinghjärtan. Plötsligt störs idyllen, det där trygga samförståndet. Katinkas ohängde tvillingbror Joel (familjens antydda olycksbarn) dyker oväntat upp med en blondin som visar alldeles för mycket mage i släptåg. Linda skiter i designade kläder med rena linjer, tror att Katinka är en slags terapeut och är hjärtans glad över sitt programledarjobb för ett trashigt lekprogram.

Plötsligt är det inte så snyggt runt det där bordet längre. Medan den ljuva sommardagen går mot kväll och natt, kämpar sällskapet en ojämn kamp för att hålla stilen. Allt de vill är att fortsätta debattera kultur, röka snyggt, se härligt dekadenta ut runt poolen, sippa drinkar ... Men det går inte. Lindas närvaro plockar fram allt latent gnissel i maskineriet – det gäller såväl kärleks- som vänskapsrelationerna i sällskapet.

Levan Akin har en uppenbar känsla för stilmässiga signaler och har en fin förmåga att skapa attraktiva filmiska rum. Likt en Woody Allen delar han upp filmen i kapitel som signaleras med hjälp av ursnygga små pastelliga akvarellmålningar.

(www.dn.se)


Jag gillade Katinkas kalas. Filmen är smart och speciell, även om dialogen haltade lite ibland. Miljön är bländande vacker och krocken mellan Stureplansbruttan Linda och det kulturella hipstergänget är såklart mycket underhållande. Den första halvtimman gillade jag dock inte någon av karraktärerna, men efter en stund börjar man lite motvilligt "förstå" dem i deras smålustiga sätt att hantera situationen. En stark trea till Katinkas kalas!

Här har ni trailern: http://www.youtube.com/watch?v=zHdmFjPd5dg&feature=related

Jaha.

Betyget för kandidatuppsatsen kom nu på eftermiddagen och det gick som jag trodde, inte hela vägen utan bara ett godkänt. Too bad. Ikväll blir det att strunta i den där goda kycklingen jag tänkte laga och köpa pizza istället. Jag behöver fett för att trösta mig själv just nu.

Världens snyggaste lack...

... kommer från OPI och kostar 150 spänn. Perfekt till den svarta enkla festoutfiten med en stram låg snut i nacken, diskreta ögon och blodröda läppar. Attans läckert tycker jag.

Dessert tips när det skall gå snabbt och smidigt...

Här kommer ett recept på en mumsig pannacotta som vi hade här på nyårsafton. Vit choklad, ananas och kokos ger härliga tropiska toner som kan behövas i det svenska vintermörkret. Pannacotta är den perfekta helgdesserten då den står färdig i kylen och väntar på att få slukas. Här kommer det!

(Vit choklad-pannacotta med Malibumarinerad
ananas, mango och rostad kokos)

Ingredienser

5 dl grädde

2 st gelatinblad

200 g vit choklad

1 st vaniljstång

1 st mango

1 st färsk ananas

1 dl Malibu

kokos, rostad

Gör så här
1. Häll grädden i en kastrull. Skär ett snitt i vaniljstången och lägg i den i grädden. Koka upp grädden och tillsätt vit choklad som du smällt. Lägg gelatinbladen i kallt vatten i 5 minuter. Krama ur gelatinbladen och lägg ner dem i grädden. Blanda tills där inte finns några klumpar kvar. Låt svalna. Häll sedan upp pannacottan i koppar. Ställ in i kyl i minst 3 timmar.
2. Skär mango och ananas i bitar. Häll på malibu på fruktbitarna. Rosta kokosen i en stekpanna och blanda med frukt och sprit. Låt marineras i en bunke i kylen några timmar, men ta ut dem i god tid för serveringen så de hinner rumstemperaras. Toppa pannacottan med frukten och citronmeliss.

Djupt andetag.

Okej. Så här är det.

Någon vecka in i januari tappade jag fullständigt lusten för det här med bloggen och låste den i några veckor. Anledningen var inte en utan flera. Gränssnittet för Blogger kommer snart ändras, jag hade ingen inspiration, tanken om en renodlad matblogg låg där och grodde och jag var allmänt less på hela klabbet. Tekniken strulade och jag gillar inte förändringar.

För närvarande ligger landet ungefär såhär: Blogger kommer ändra sitt gränssnitt vare sig jag vill det eller ej, och det finns ingen möjlighet för mig att flytta över allt bloggmaterial och inlägg från och med 2008 till en annan bloggportal, det går bara inte. Alltså får jag gilla läget.
För någon vecka sedan tillkännagav Picnik (en sida där man kan redigera bilder online) att de lägger ner den 12 april i år. STOR ångest på den. Picnik är sålt till Google och kommer att försvinna. Den här förbaskade sidan är ett nyckelinstument till ett av mina största intressen; bildredigering, och också det som gör det roligt för mig att blogga. (Nej, jag tänker inte lära mig Photoshop, det funkar inte att lägga ner så mycket tid på bilderna när man som jag publicerar i snitt 7-8 inlägg om dagen.)
Men precis som med Blogger kommer Picnik försvinna vare sig jag vill det eller inte med, och vad gör man...

Jag har bestämt mig för att försöka hitta lite inspiration och glädje till att dra igång den här bloggen igen, med eller utan Picnik och gamla gränssnitt. Förhoppningsvis kommer Picniks funktioner bli överflyttade till Google+, och kanske finnas kvar att använda sig av. Om inte så får jag försöka hitta något som är... Näst bäst.

Under de här tre veckorna har jag legat lågt med bilder och recpet, så jag har tyvärr inte särskilt mycket material som ligger och väntar på att omformas till braiga inlägg heller. Jag tänkte försöka publicera några tidsinställda inlägg så det finns lite nytt här i alla fall när jag öppnar bloggen senare.

*gone*

Bokshopping.

Beställer böcker, till mig och till andra... Riktigt nyfiken på Söderns sötma, det är en reseskildring från amerikanska södern och låter hur bra som helst. Jag behöver en bra bok att plöja in vintermörkret just nu, känns det som.