Om att bli vuxen och inse att man aldrig blev det.

När jag var liten trodde jag att livet skulle bli mycket enklare ju längre det fortskred. Inte på så sätt att man skulle ha mindre problem, utan att allt skulle te sig självklarare på något sätt.

Jag trivdes aldrig med att vara barn, det minns jag väldigt tydligt. Jag hatade att bli tillsagd, "gå och lägg dig, gör läxorna, äta det, ät inte det, ha på dig det." Inte för att jag blev tillsagd mer än andra ungar, men jag minns att jag hade problem med det ändå. Pappa sa; vänta du tills du blir vuxen och måste betala räkningar. Jag kunde inte vänta nog på den där högen med räkningar. Och jag står fast vid mitt val, jag har hellre ett ton vuxenbekymmer än blir tillsagd vad jag skall äta, när jag skall vara hemma och när jag skall åka till IKEA. Och nu sitter jag med räkningarna, men har till min fasa upptäckt att trots räkningshögen så är jag fortfarande jag. På något vänster inbillade jag mig att med räkningarna skulle en annan Julia infinna sig. Någon mer självsäker och stabil. Någon utan skolgårdsångest. Men skolgårdsångesten sitter i.

Runt om mig sa folk hela tiden att "det där blir bättre när du är äldre". När du blir stor så kommer du inte alls tycka det där är jobbigt. Du vänjer dig. Blev det så då? Nej, inte alls. Vi är fortfarande samma små, osäkra individer, ingenting har förändrats. Visserligen har vi nog lärt oss att tackla den där barnsliga osäkerheten när vi sitter där med räkningshögen, men det är på något sätt så praktiskt. Vi har lärt oss att spela, apa efter och slänga på ett pokerface. Innerst inne sitter fortfarande mini-me, med samma mentalitet men andra verktyg som jag var tio. Kroppen, det logiska tänkandet och instinkten är inte längre den samma, jag har blivit stöpt och jag har lärt mig att handla på ett visst sätt. Men känslan är fortfarande det samma.

Den här tanken skrämmer mig lite ibland, för jag tvivlar på att jag är den enda i världens som "inte ha vuxit upp". Om vi skall dra det riktigt långt, så kanske inte någon har vuxit upp. Summa sumarum av det, blir att världen styrs och befolkas av massor av tioåringar. Det ger mig ångest såklart, det med. Var är alla vuxna? Så här kan vi inte ha det! Vem är det som kör egentligen? Someone please call 911!